Ursäkta att man vill bli lite älskad

Ursäkta att man vill bli lite älskad (Fiasko)

1. ( intro)

Och det är jag som är Nora.

Jag har väl det egentligen vad man skulle säga rätt bra.

Jag skär mig inte i armarna och jag stoppar inte fingrarna i halsen.

Jag är inte psykiskt sjuk, inte extremt tjock och jag måste inte röra handtaget fem gånger innan jag går ut.

Mina föräldrar är inte skilda, de har inte alkoholprobelm och ingen jag älskat har dött.

Jag är ung.

Jag har hela livet framför mig. Jag borde helt enkelt ha en massa drömmar som jag bara längtar ihjäl mig efter att uppfylla men det har jag inte.

Jag spelar inte i nåt band, jag kan inte rita och jag är inte ung och lovande i typ schack. Jag är alltså Nora Jonasson.

Inte speciell alls överhuvudtaget.

Så här börjar Johanna Thydell sin bok om Nora. Ibland glänser författaren till och imponerar på mig med sitt språk men tyvärr är handlingen alldeles för banal. Jag försöker tänka att boken ska läsas av ungdomar i högstadieåldern och jag försöker tänka om de skulle gilla den, men jag är osäker.

Jag gillade Johannas tidigare bok I taket lyser stjärnorna väldigt mycket. Det var en bok som jag sträckläste och som berörde mig mycket. Ursäkta att man vill bli lite älskad kommer tyvärr inte lämna samma spår hos mig.